Min första tanke är väl lite hur äcklig och ärlig ska jag vara… en förlossning är för mig överhuvudtaget en väldigt äcklig och ärlig situation, snacka om att man är utelämnad.. Men ja, nu ska vi prata bajs i fostervatten, smärta, blod, kärlek och en liten smula sömnad…
Ni som läser det här antar jag har läst Del 1.
Vi börjar från och med när mina värkar startade klockan 04.00 den 13 maj 2016
Efter den natten visste jag att det var dags, smärtan i min kropp hade liksom blivit en helt annan och när den kom med 5 minuters mellanrum i en hel timma förstod jag att det varken tänkte gå över eller att det nog var förvärkar som jag annars hade gått med i flera veckor. Jag gick med mina 5 minuters mellanrum tills klockan började närma mig 06.00, då hade jag väckt upp Jimmy, ringt förlossningen en gång, vi hade ätit frukost och kommit fram till att den 13 maj nog faktiskt var dagen då livet kommer förändras en hel del.
Jag har inte känt någon rädsla för förlossningen sen dag 1 och inte efter 2 timmars täta värkar. Det jag kunde känna var mer ” HUR mycket ondare kommer det att göra?” Med förståelse om att de nog kommer göra förbannat mycket ondare…och den tanken var väl lite jobbig, men inte skrämmande. När vi åkte in, klockan var straxt efter 07.00 och värkarna hade ökat rätt rejält så kände jag att det var tur att vi var påväg in eftersom värkarna då var på ca 2-3 minuters mellanrum.
Väl inne fick vi göra ctg-undersökning och kolla hur den lille mådde och hur regelbunda mina värkar var. Efter det fick vi reda på att jag var öppen 3 cm ( vilken lättnad att få höra att det var på g efter 11 dagar över tiden!!! ) Så vi behövde inte åka hem igen vilket det nästan lät som hon tyckte först för att jag var så lugn, jag vet inte hur olugna andra är i startläget sådär…men jag var lugn, jag var ju väldigt redo och förväntansfull trots smärta.
Mina fosterhinnor var fortfarande hela när hon kollade läget första gången så vi skulle röra lite på oss tyckte hon så kanske vattnet gick av sig självt och precis som vi skulle gå ner till cafeterian så… gick vattnet. Den lilla snuskungen hade bajsat i det så det var helt grönt! Riktigt äckligtsåg det ut. Ena fosterhinnan gick av sig själv, den andra fixade barnmorskan sen blev det fostervattenfors… sen ökade värkarna markant!
I och med att hon bajsade i vattnet blev det lite mer tillsyn av hur hon mådde där inne så hon fick en elektrod på huvudet, känslan av att ha en sladd upp i sig kopplad till sitt kommande barns huvud är ganska så märklig…
Första gången dom kollade hur öppet det var så va nog klockan runt 8.30 kanske, runt 10 så var det nästan 5 cm öppet så det gick undan. Hon ville verkligen ut nu! Värkarna började bli svåra att hantera för dom satte sig i min annars vanligt onda rygg och blev hemska ” Ring på klockan när du känner att du behöver ha bedövning ”
Jag hade bestämt att jag kommer ta bedövning om jag känner att jag håller på att dö, men jag skulle hålla på det sålänge jag kunde och ville helst inte ha Epidural. En halvtimma senare ringde jag in lustgasen… ytterligare en halvtimma senare höll jag på att dö, så då kom Doktor Bror duktig och satte en Epidural i ryggen.
Värkarna började bli outhärdliga men smärtan i ryggen blev bortdomnad, istället kom ett fasligt tryck neråt. Bara efter några minuter kände jag ett sånt tryck att jag nästan va säker på att ” snart kommer de ut nåt !? ” Jag skulle försöka kissa mellan värkarna, troligt att jag skulle hinna det … en värk på toan va ju kul när de redan va sånt tryck..
Kom inte en droppe, trycket va ivägen. En barnmorska kom in och skulle kolla läget och när jag sa att jag inte kunde kissa gjorde hon en undersökning av hur mycket öppet det var lite tidigare än planerat och såg lite förvånad ut… ” vi får nog planera om lite här…du är ju helt öppen! ” Så från ca 8.30- framåt 13.00 arbetade hon på så dant för att ta sig ut att passagen hade blivit helt öppen! Inte konstigt att det tryckte på …
Hon gick för att förbereda själva förlossningen som inte var långt borta. Jag kämpade på med min lustgas som dom såsmåninom stängde av i smyg tror jag…men den funkade bra ändå, det var nån liten psykisk tröst att ha den.
Det började bli dags att arbeta på riktigt. Krystvärkarna närmade sig och jag gick helt in i mig själv, sjukt trött egentligen och ville bara att det skulle va klart. Sen var det dags… efter en mängd krystar frågade jag om det var mycket kvar, fick ett Nej och det gav mig lite ny kraft men jag tyckte allt att jag gick kämpa minst lika mycket till. Att ändra ställningen mellan krystvärkarna var inte lätt… Hela kalaset slutade på en jäkla pall. En sån som ser ut som en hästsko, där blev dom sista värkarna avklarade. Dom tre sista krystarna släppte aldrig smärtan mellan då huvudet var halvt ute, sista biten hade jag inte ens någon värk faktsikt men jag var så jäkla slut och trött på´t att jag tänkte trycker jag nu så spricker jag nog men jag orkar inte mer så jag tryckte, sprack lite men jag fick också en liten trollunge i famnen och bakom mig satt Jimmy och höll om mig…så, det var de väl värt!
Det var klart!!! Från dom första värkarna 04.00 så tog det bara fram till 15.41 att bli klar. Så nästan 12 timmar, utan komplikationer och resultatet blev en fin liten flicka på 3500 g och 50 cm lång.
Någonting inte så många skriver om men som händer många, inte alla…men många är ju det här med hur man faktiskt håller ihop vid själva slutspurten så att säga. Vissa har mer tur än andra, jag hade nog mer tur än många andra. En liten ” spricka” och en sen var de mest som ”skrubbsår” sa barnmorskan, dom behövde dock några stycken stygn så hon fick dra fram symaskinen och nästa ihop mig lite trots allt. Det var inte det man ville precis efteråt, det var ju rätt ömmt! 😛
Efter det var det klart, jag höll ihop, bebisen mådde bra, pappan mådde bra, jag mådde pyton…helt i sin ordning efter den prestationen. Blodigt och snuskigt var det och blodigt är det fortfarande, men allt läker på bra verkar de som, min livmoder har dragit ihop sig jätte bra och är redan långt nere vid naveln.
Nu har det snart gått en vecka från den dagen och alla mår toppen! 🙂 Nu är väntan över och det ”nya livet” äntligen här.
