Hej! Nu äntligen så var mitt uppehåll här inne på grund av att vi fick åka till förlossningen två gånger på två dagar tillomed och hem kom vi med våran efterlängtade lilla trollunge på lördag eftermiddag. Jag tänker att jag delar upp det det här i två delar annars kommer det bli kilometer av text för er att läsa.
Vi börjar med nuet och vägen dit och går tillbaka till själva förlossningen nästa gång jag får tillfälle att skriva. Jag hade nyss ett avbrott för mat, tvätt av ögon och insomning på min mage. Sen fick Jimmy ta över en stund så mammi får uppdatera sin läsare 😉 Nu ligger hon där och sover på hans bröst.
I fredags, ja visst…jag tajmade in fredagen den 13:e ändå. Det var dock inte Jason som förlöste mig som jag skrev om i förra inlägget! Det var ett gäng duktiga tjejer som tog emot oss och gjorde förlossningen genomförbar, för visst tror man att man ska dö några gånger om men man litar på att alla duktiga barnmorskor.
Den 12:e hade jag minskade foterrrörelser hela dagen, kl 19 bestämde jag mig för att ringa förlossningen och rådfråga innan det blev allt för sent och så jag skulle kunna sova utan att vara orolig. Jag hade känt henne, men inte alls lika aktiv. Vi fick komma in på kontroll och göra en CTG undersökning och kolla hur hon faktiskt mådde där inne. Hennes puls kunde gå från 95 – 180, ibland låg den på det mest normala 140-150 men oftast från 160-180 och hela tiden var den väldigt ojämn. Så dom beslutade sig för att efter en timma skulle vi gå iväg en timma, ta en paus och komma tillbaka och köra en timma till. Men efter den sista timman var de precis likadant och hennes sparkar var tillbaka som vanligt. Helt vild med andra ord. Vi fick åka hem, det var en ojämn puls men ingen fara sa barnmorskan. Jag kände väl påvägen ut till bilen att jag började få rätt ont, fick känslan av att ” vi får nog åka in inatt igen ” Eftersom vi inte visste vad kvällen skulle sluta med så bad vi Jimmys mamma att hämta hunden och jag bad mina föräldrar att ta hand om katten om vi inte skulle vara hemma dagen därpå och det visade sig ju va en väldigt bra idé av oss att göra det 🙂
Vi kom hem från sjukhuset ca 23.00, det blev direkt ner i sängen. Jimmy skulle upp 05.30 och jobba och jag hade ont. Men sen blev de ju inte RIKTIGT så… Jag vaknade en gång i timman av att jag hade ont, jag kände att ” idag är det dags, men jag vill inte åka in nu på natten…” så jag drog lite på´t.
Klockan 04.00 låg jag och kände hur det kom regelbundet värkar, jag låg kvar till straxt innan 05.00 och analyserade min kropp och vad jag faktiskt kände. Men sen runt 05.00 väckte jag Jimmy och sa ” Jag går upp och fixar lite frukost och känner av läget, jag har regelbunda värkar…ganska onda” Klockan 05.20 väckte jag honom igen och sa ” Du ska nog gå upp nu och äta nåt du med ifall vi får åka..” Sen ringde jag förlossningen, sa att jag hade värkar var femte minut sen en timma tillbaka. Hon bad mig dra ut lite på det tills dom blev tätare.
Mellan 06.00-07.00 började dom komma med 3 minuters mellanrum och när det blev 3-4 stycken värkar på 10 minuter kände jag att nu ringer jag och säger att vi kommer för det börjar göra Väldigt ont och dom är jätte täta.
Frukosten var på plats, väskorna var redo och vi blev mottagna på direkten när vi kom in straxt innan 8.00. Där började förlossningen fredagen den 13:e och den smärtsamma, äckliga och ocensurerade berättelsen kommer i nästa inlägg.
Vi avslutade förra veckan med att äntligen få träffa våran lilla flicka, 11 dagar över tiden ville hon komma ut. Samma dag som mamman sin bestämde sig för att ” okej, jag ger upp. Jag slutar vänta, jag får väl bli igångsatt på tisdag den 17:e maj då…det är väl så de får bli” Då kom hon, först då hade mitt prov tålamod nått nivån den skulle för att hon var klar för start.
En liten fin tjej på 3,500 g och 50 cm lång kom och förgyllde vårat liv. Alla värden var fina och hon var pigg och allert från början. Man vill inte annat än att höra ett skrik när man känner hur hon plötsligt släpper från kroppen, och hon skrek. En mörkhårig liten tjej med småspetsiga öron som en liten alv, våran lilla Trollunge 🙂
Att skaffa barn är väl det största beslutet jag gjort, men också det mest oplanerade jag gjort för att vara ett sånt planerande kontrollfreak som jag är. Men vad bra det blev ändå!? Jag har lärt mig mycket under den här graviditeten och omställningen. Nu funderar jag mest på hur många timmar man faktiskt kan ägna åt att kolla på en sovade bebis, hur kan någon plötsligt vara så söt när man smaskar och hur man kan älska någon så mycket som man inte ens vet vem det är egentligen.
Alla mår väldigt bra här hemma, vi har fått en väldigt bra start med en snäll och trött bebis. Vi får väl se om vi har tur hela vägen eller om den är övergående 😉 Vi delar på allt ansvar väldigt mycket och hjälps åt med allt så både vi och hon ska känna oss trygga med våra nya liv. Jimmy som var så rädd för blöjbytena med kiss o bajs och äckel upptäckte att det var ju ingenting! Han kommer bli en toppen pappa och jag bör nog tillägga att jag inte sa ett endaste skällsord, jag svor inte åt honom, jag sa inte att jag ska aldrig mer föda barn, inget fult under hela förlossningen. Jag tycker det är ett väldigt opassande tillfälle att vara arga på varandra och ingenting hade gått bättre för att jag var elak… jag höll fortfarande fast vid att jag vill ha två barn direkt efter förlossningen även om jag känt känslan av att dö en smula många gånger om! Sex därimot… det kan ju kanske vänta en stund.
Babianröv hej hej…!
Nu ska vi till BB på återbesök, förhoppningsvis får jag tid att skriva min ” förlossningsberättelse” sen annars får jag göra det när lillan tillåter nästa gång.
Och ja just det, våran lilla Trollunge heter Tuva-Li. Det är sen länge planerat och det var ingen tvekan om att det var en Tuva-Li som kom till världen.
