Igår skulle vi som sagt på föreläsning om förlossning och allt runt omkring. Det väcker ju såklart tankar, men som tur är fick man ju även svar på mycket av de tankar som först ploppade upp under föreläsningen på en gång genom allt dom sa. Sen finns de ju saker som inte går att få svar på, och det är ju ” Hur kommer det gå för oss? ” Det är ju bara att vänta och se för det lär vi nog bli varse om! Jag har inga negativa tankar och jag tror inte någonting alls utan känner mig ganska neutral med tankarna kring allt. Jag vet att barnet ska ut och att dom på BB har stenkoll på allt. Det kommer göra ont och det är blodigt och äckligt men kroppen är fantastisk och jag litar på den och personalen. Jag är inte speciellt nervös, jag vet inte när i livet jag blev en sån lugn person. Men jag tror det var när jag bestämde mig för att känna tillit till mig själv, andra och andevärlden som alltid är med på ett hörn. Hur lustigt det än låter, och jag snackar inte om någon Gud eller religiösa figurer då...men visst är han där nånstanns så är han väl oxå välkommern att rodda lite i saker men jag är inte religiös.
Jag tror faktiskt Jimmy är mer nervös…det däremot gör mig lite nervös. Men jag förstår att det är svårt att bara stå brevid som sambo o inte veta vad som händer eller hur det känns inuti mig och speciellt kring och under en förlossning. Jag har inga förväntningar på hur jag ska vara , jag har inget tänk om att ” jag ska föda så naturligt som möjligt , perfekt och just i den här ställningen som ligger på topp 10 medans jag säger fina saker till min älskade sambo ” Jag har inte heller några förväntningar på hur Jimmy ska agera som stöd. Det ända jag ber honom är att ordet ”gumman” inte ska användas under hela förlossningsskedet för det gör mig flyförbannad alla dagar i veckan typ.
Jag har bara lärt mig att allt löser sig på ena eller andra sättet, kanske inte alltid exakt som man önskat men det löser sig och man måste uppskatta det. Så mina tankar kring förlossningen… Ja, förutom att jag lider utav en typ ständig dödsångest vad det gäller både mig själv och närstående såfort någon är lite dålig eller har ont ( men som jag kan hantera utan att bli ett psykfall…oftast ) som förmodligen kommer visa sig såfort det närmar sig så tänker jag bara bestämma att allt kommer gå bra, sen tänker jag inte mer på det. Jag kan inte styra det och situationen får ta den väg den behöver för att jag ska kunna kläcka den här lilla trollungen som vi börjar bli riktigt ivriga på att få träffa!
Vi var hos barnmorskan nu på morgonen. Tog prover på mig och lyssnade på dom små hjärtljuden på livet där inne. Mina prover såg bra ut, även de som jag varit och tagit på US för eventuellt ökad risk för blodpropp visade sig vara bra efter andra provtagningen, måttet på min mage var snäppet över medel men helt normal…det sa ju poff efter vecka 20! , vikten var normal även den…för en gångs skull i mitt liv har jag fått statusen Normal 😉
Flickans hjärtljud lät verkligen som en galloperande häst. Pulsen var snabb och hög, precis som den ska vara. Hon hade vilat sen igår men när hon kom där med apparaten som lyssnade av ljuden blev hon kinkig och började sparka. Jag tror hon listat ut att det är kissblåsan hon ska hålls på när hon är lite sur…Men nu är hon lugn igen. Jag har moderkakan i framvägg tydligen vilken gör att hennes sparkar blir lite dämpade och därför kan det känns lugnt en längre tid ibland. Men så skönt att höra att allting hittills går precis som det ska!
Nu blir det mer regelbundna besök hos barnmorskan, så om tre veckor när jag går in i vecka 28 är det dags igen. Men innan dess ska jag dit på sjukgymnastik i en mammagrupp för de med smärtor och foglossning nu på fredag redan.
Förövrigt så …måste jag ha en tandläkartid för tydligen har jag råkat på en inflammation som vägrar ge sig. Men just idag hade hon stängt såklart!Tandköttet är ju känsligare när man är gravid… Det ända som egentligen blev bättre hos mig rent kroppsligt är att min psoriasis i hårbotten försvann när hormonerna tog över mig… 🙂
11 dagar kvar tills tvåsiffrig nedräkning!!! Jösses
